Keltiska myter talar ofta om Den Andra Världen, en underbar plats där det inte fanns något arbete, ingen död, och där invånarna aldrig åldrades. Kelterna trodde att människor kunde nå denna förtrollande land genom gravhögar, grottor eller sjöar. På vägen mötte de hemska prövningar, men om de klarade dem skulle de leva lyckliga i alla sina dagar. Det är munkarna som berättar att det var så kelterna sade.
Druiderna, som kom från ädla keltiska familjer, var inflytelserika figurer i sina stammar och tjänade som präster, domare, lärare och rådgivare. Det sades också att de hade exceptionella förmågor. Myrddin är den druid vi känner bäst. Han var en trollkarl i walesiska berättelser och blev senare Merlin i legenderna.
Kelterna hade också mäktiga kvinnliga gudomligheter. Bland dessa fanns tre krigsgudinnor, Morrigan, Badb och Nemain, som i strid visade sig som korpar. En annan viktig gudom var Brigit, lärdomens, helandets och metallbearbetningens gudinna. Epona, hästgudinnan, associerades med fruktbarhet, vatten och död. Dessa kvinnor hade allt täckt!
Kelterna älskade tanken på formskiftande, vilket ofta innebar att ta djurens andlig form. Strider i djurform var en kamp mellan mörkrets och ljusets krafter. Fåglar skickade meddelanden och delade hemligheter. Korpar var beskyddare. Djurhudar förstärkte drömmar. Att äta lax innebar att äta visdom. Hästar var fruktbarhetssymboler och möss representerade svåra tider.
Genom dessa myter och berättelser kan vi förstå hur kelterna såg världen och den djupa betydelse de tilldelade naturen och det övernaturliga. Deras rika kulturarv fortsätter att fascinera och inspirera oss än idag.
Allt Gott!
